Vad jag gör idag-tråden

[mikaellq]

Lyckades till slut ladda på mobilen Halebop Rubbet Liten för 169 spänn i månaden.

Funderar som bäst om den erbjuder för mycket med tanke på att jag knappt ringer något och att jag förmodligen inte kommer att förbruka ens en halv gigabyte. Kommer nog att byta till Halebop Hallå för 99 spänn i så fall.

 

Snålt som fan tycker vissa men varför inte optimera konsumtion till vad man faktiskt gör åt?!

 

Halebop är annars den i särklass bästa kompromissen mellan pris och prestanda, precis som min Moto G.

 

[mikaellq]

Vaknade 04.00 med ett ryck och svettades. Typisk stressreaktion efter gårdagens ledsamma möte med mor.

[kiplon]

Lyckades till slut ladda på mobilen Halebop Rubbet Liten för 169 spänn i månaden.

Funderar som bäst om den erbjuder för mycket med tanke på att jag knappt ringer något och att jag förmodligen inte kommer att förbruka ens en halv gigabyte. Kommer nog att byta till Halebop Hallå för 99 spänn i så fall.

 

Snålt som fan tycker vissa men varför inte optimera konsumtion till vad man faktiskt gör åt?!

 

Halebop är annars den i särklass bästa kompromissen mellan pris och prestanda, precis som min Moto G.

 

halebop_.png

Döm om min förvåning när jag häromkvällen blev uppringd av ett okänt mobiltelefonnummer och det visade sig att det var min pappa som ringde.

Han hade gått över till wifog, och därmed fått nytt telefonnummer.

Så min pappa är nog ännu snålare

 

Mest paff blev jag över att min 77-åriga far så där på helt egen hand fixat detta, uuuuuuutan att prata med mig om först.

 

Antar att jag får någon recension framöver om hur det känns att ha reklam i mobilen.

[Axelman]

Döm om min förvåning när jag häromkvällen blev uppringd av ett okänt mobiltelefonnummer och det visade sig att det var min pappa som ringde.

Han hade gått över till wifog, och därmed fått nytt telefonnummer.

Så min pappa är nog ännu snålare

 

Mest paff blev jag över att min 77-åriga far så där på helt egen hand fixat detta, uuuuuuutan att prata med mig om först.

 

Antar att jag får någon recension framöver om hur det känns att ha reklam i mobilen.

Panchisar och gratis vet du. Där finns inga gränser.

[mikaellq]

Antar att jag får någon recension framöver om hur det känns att ha reklam i mobilen.

Jo jag övervägde det alternativet men bestämde mig för att det var för mycket mot mina principer.

Reklam hjälper till att sätta mat på bordet för vissa, men så gör även min konsumtion av Halebops alternativ.

Så jag är nöjd för tillfället.

[kiplon]

Vaknade 04.00 med ett ryck och svettades. Typisk stressreaktion efter gårdagens ledsamma möte med mor.

ja, det är jobbigt.

Själv vaknar jag ofta en eller ett par gånger under vargtimmen. Och måste slänga av mig täcket, men det beror på andra orsaker Kvinnliga sådana Men jobbigt är det. Och jag skulle nästan vilja gå ut i kylan utomhus en stund.

 

Iaf så hoppas jag det löser sig på bästa sätt för din mor, om det är så att hon kommer att komma till något boende eller så, så kanske förvirringen ändå kan hanteras lite bättre av omgivningen. För sjukhusmiljöer är inte några bra ställen när det blir så. Tvärtom så brukar sådant förvärras på sådana ställen

[kiplon]

Panchisar och gratis vet du. Där finns inga gränser.

ja, precis.

Såna som kan åka två mil extra för att handla bara för att kilopriset på potatis är några ören billigare...

[Kabo]

Det är något problem på Internet idag med vissa sajter. All info laddas inte hem, vissa sidor öppnas inte alls och så vidare. Skulle inte förvåna om det är någon sådan där reklamgrejs som fått problem.

Ja, Facebook beter sig mysko i alla fall.

[Axelman]

ja, det är jobbigt.

Själv vaknar jag ofta en eller ett par gånger under vargtimmen. Och måste slänga av mig täcket, men det beror på andra orsaker Kvinnliga sådana Men jobbigt är det. Och jag skulle nästan vilja gå ut i kylan utomhus en stund.

 

Iaf så hoppas jag det löser sig på bästa sätt för din mor, om det är så att hon kommer att komma till något boende eller så, så kanske förvirringen ändå kan hanteras lite bättre av omgivningen. För sjukhusmiljöer är inte några bra ställen när det blir så. Tvärtom så brukar sådant förvärras på sådana ställen

Lustigt nog verkar hon trivas och ha det bra på avdelningen ( relativt sett ). Men det är nog för att hon är i så stort behov av tillsyn så hon upplever det nog rätt skönt att ha människor kring sig. Jag frågade om det inte skulle kunna vara trevligt med att umgås med andra på ett särkilt boende och hon förstod inte frågan så jag utvecklade den inte. Dröm, verklighet och fantasi i en underlig blandning.

[Axelman]

Jo, det är så det blir. Det är många år sedan för min del, men jag känner igen det du berättar. Många ledsamma resor till min barndomsstad blev det under några år.

Jag är väldigt känslig efter min utbrändhet som tyvärr har kommit på återbesök. Har ganska lite kraft som försvinner snabbare än dagg i solsken........ mors tillstånd hjälper ingenting och jag vill hälsa på så sällan jag kan vilket gör mig ledsen att jag tänker så. Men jag måste dosera den delen om jag ska orka.

[kiplon]

Jag är väldigt känslig efter min utbrändhet som tyvärr har kommit på återbesök. Har ganska lite kraft som försvinner snabbare än dagg i solsken........ mors tillstånd hjälper ingenting och jag vill hälsa på så sällan jag kan vilket gör mig ledsen att jag tänker så. Men jag måste dosera den delen om jag ska orka.

Det måste ju vara helt okej att det är så, kruxet är bara att vi ofta känner krav från omgivningen om alla måsten. Det goda samvetet är ju inte kvantitativt. Men sånt där är lätt att säga och svårare att göra.

 

Ett sätt är kanske att det finns ett bra förtroende till vårdpersonalen, så man kan ringa och höra hur det är och att man vet att de ringer om det behövs. Så man kan hålla sig á jour med läget och sedan besöka när man så kan och orkar.

 

För det är kanske inte uteslutet att din mor, om hon är så förvirrad som jag uppfattar det på din beskrivning, inte riktigt uppskattar besöken så mycket som den besökande tror. Ibland kan det ju t o m få motsatt effekt. När det gäller djupt dementa är det ofta så, det vet alla som jobbar inom demensvården. Men kan vara ytterligt jobbigt för anhöriga att höra.

 

Samvete, oro och skuld (SOS) är väl något som vi alla drabbas av i olika skeden i våra liv. Själv har jag inte pratat med min mamma på säkert två - tre månader. Snart måste jag ringa..... men jag drar mig. Har ingenting att prata med henne om.... det gnager, ändå ringer jag inte. Så förståndig och klok som jag ändå borde vara....

[Ollie Williams]

Jag är väldigt känslig efter min utbrändhet som tyvärr har kommit på återbesök. Har ganska lite kraft som försvinner snabbare än dagg i solsken........ mors tillstånd hjälper ingenting och jag vill hälsa på så sällan jag kan vilket gör mig ledsen att jag tänker så. Men jag måste dosera den delen om jag ska orka.

 

Jag vet att jag resonerar lite underligt om detta, enligt vissa iallafall. Kanske beroende på en för klinisk syn på saken p.g.a. bakgrund i vårdyrke. Eller att jag av samma anledning sett en del. Och jag vill tillägga att jag inte vet detaljerna kring din mors sjukdom eller annat kopplat till din familjesituation osv. Så blir du bara irriterad av vad jag skriver så sluta läs eller känn dig fri att moderera bort inlägget.

 

Jag har tack och lov en mor som fortfarande har hälsan, dock en farmor som seglat iväg in i demens och befinner på ett äldreboende i en helt annan verklighet. Hon är dock någorlunda "lycklig", iallafall inte arg eller utåtagerande. Min syn, som jag och min far delar kring detta, är att farmor är död. Den personen som hon en gång var är borta, men kroppen finns kvar. Det hade på många vis varit enklare om hon faktiskt var begraven. Jag vet att det låter väldigt hårt. Men jag tror att även den person som farmor en gång var hade föredragit det alternativet. Hälsar jag på henne så blir jag bara ledsen. Även hon blir ledsen när hon inser att hon har ett barnbarn som hon inte ens känner igen, hon förstår i den stunden hur dålig hon är. När jag åker därifrån så har hon glömt mitt besök efter några timmar, och jag är nedstämd i några dagar. Då kan man fråga sig varför jag ska hälsa på? Detta resonemang är svårt för många att förstå, och man vill ofta förenkla det till att handla om annat - som att man är ett jäkla arsle.

 

Det blir naturligtvis svårare när det är ens egen mor. Far har möjlighet att hälsa på oftare än mig, och han försöker. Men det tar hårt på honom såklart och jag brukar råda honom att ha hand om sig själv och inte utsätta sig för mer än han klarar.

 

Sjukdomar som angriper verklighetsuppfattningen är hemska, framför allt för de anhöriga som inte kan sörja den person som redan är borta men ändå kvar. De får inte sörja och gå vidare.

 

Jag tror personligen att det är väldigt viktigt att man tar hand om sina anhöriga i en sådan här situation och ser till att de får det som är bäst för dem. Tyvärr är jag inte säker på att man själv alltid är det som är bäst för dem. Och att de är det bästa för en själv. Det finns lika många situationer som det finns sjuka såklart. Man vill inte vara egoist, men man måste tänka på sig själv och de övriga som finns närmast en.

 

Jag har sett människor som funnits för sina anhöriga ett helt liv men får dåligt samvete för att de missat de sista dagarna. Och jag har sett de som aldrig funnits där försöka kompensera detta under de sista dagarna i någons liv.

 

Jag känner ju inte dig Axelman, mer än vad du nämnt här på forumet. Jag ska inte försöka leka doktor Phil med dig, ta det jag skriver med en stor nypa salt om du vill.

 

Men om jag ändå ska drista mig att ge dig ett råd så är det att vara rädd om dig själv i första hand. Det finns förmodligen andra människor som behöver dig mer än din mor, och kommer fortsätta behöva dig i många år framöver. Var rädd om dig.

[xeric]

Härlig söndag. Syrenen är på väg att börja blomma, körsbärsträdet blommar för fullt, äppleträdet är på väg att slå ut. Två arbetsdagar nästa vecka, på tisdag efter jobbet sätter jag mig i bilen och kör till Öland för några dagars Alvarpromenader bland orkidéer och blåsippor.

[+] Låter trevligt. Unna dig även några lättsammare promenader med.

 

Vaknade 04.00 med ett ryck och svettades. Typisk stressreaktion efter gårdagens ledsamma möte med mor.

Usch, det låt inget kul.

 

Såna som kan åka två mil extra för att handla bara för att kilopriset på potatis är några ören billigare...

[+] Yep, här är jag.

 

Fast det kanske inte just är för potatisen, även om det skiljer 3,-/kg mellan 2 olika affärer. Skall man bara handla lite grann och jag är på ett ställe så tar man väl det som finns, fast kanske inte i samma mängd.

 

Däremot principen.... Jag åker heller 3mil xtra för att köpa en grejj/pryl om jag vet att den är billigare där. Inte bara för att den är billigare, för det blir den oftast inte när man ränkar med resan dit, utan principen av att vilja aktivt stötta de som vill hålla ett lägre pris. Tycker inte om att folk/butiker medvetet tar lite xtra betalt bara för att de vet att de skulle kosta mer att åka till en annan stad där det är billigare.

 

Men för mathandling... Jag brukar åka runt mellan olika butiker, beroende på vad jag skall handla och vad de har för grejjer. Igår var jag först på 1 ICA, sen på Lidl och sen en annan ICA. ÖoB skippade jag för jag hade allt av det jag brukar försöka handla där. Ibland åker man runt för att det är billigare, men också för att det helt enkelt inte finns i de andra butikerna. Och är potatisen billigare där, så passar man ju på att handla den där s a s.

[kiplon]

 

Jag vet att jag resonerar lite underligt om detta, enligt vissa iallafall. Kanske beroende...

Nej, inte ett dugg underligt resonerande. Skulle vilja kalla det för ett mycket vanligt resonerande.

Och utifrån det jag skrev i inlägget före ditt så lägger jag aldrig några värderingar på varför det finns många äldre runt om på våra boenden som i princip aldrig får några besök.

 

Det finns ju oftast förklaringar på det, allt utifrån det du beskriver till att den gamle kanske var en riktig knöl mot sina närstående när kraften och orken fanns.

 

Allt är inte enkelt och lättförklarligt här i livet, därför inte heller något rätt eller fel.

 

Ofta är det ju så att vårdpersonalen i fikarum och personalutrymmen tar ställning i detta och tycker synd om den gamla som alltid får sitta själv på högtider och helger, det är lätt att vara fördomsfull och döma på förhand. Anledningen är ju att för dem är den gamla bara en svag, gammal och kanske snäll person. Men de brukar förstå när de väl får lite mer information.

 

Svåra frågor det här, full med etiska dilemman och som gjord för att vi ska känna skuld,oro och framförallt väldigt dåligt samvete.

[Axelman]

Det måste ju vara helt okej att det är så, kruxet är bara att vi ofta känner krav från omgivningen om alla måsten. Det goda samvetet är ju inte kvantitativt. Men sånt där är lätt att säga och svårare att göra.

 

Ett sätt är kanske att det finns ett bra förtroende till vårdpersonalen, så man kan ringa och höra hur det är och att man vet att de ringer om det behövs. Så man kan hålla sig á jour med läget och sedan besöka när man så kan och orkar.

 

För det är kanske inte uteslutet att din mor, om hon är så förvirrad som jag uppfattar det på din beskrivning, inte riktigt uppskattar besöken så mycket som den besökande tror. Ibland kan det ju t o m få motsatt effekt. När det gäller djupt dementa är det ofta så, det vet alla som jobbar inom demensvården. Men kan vara ytterligt jobbigt för anhöriga att höra.

 

Samvete, oro och skuld (SOS) är väl något som vi alla drabbas av i olika skeden i våra liv. Själv har jag inte pratat med min mamma på säkert två - tre månader. Snart måste jag ringa..... men jag drar mig. Har ingenting att prata med henne om.... det gnager, ändå ringer jag inte. Så förståndig och klok som jag ändå borde vara....

Klokt och fint skrivet.

...

VAd man brottas med är ju spänningen mellan att veta att jag måste tänka på mig själv samtidigt som det faktiskt är mamma. Jag har inga intellektuella problem med att förstå. Ingen lägger krav på mig eller att det finns någon form av press. Men hjärtat har sitt eget språk........

[Axelman]

 

Jag vet att jag resonerar lite underligt om detta, enligt vissa iallafall. Kanske beroende på en för klinisk syn på saken p.g.a. bakgrund i vårdyrke. Eller att jag av samma anledning sett en del. Och jag vill tillägga att jag inte vet detaljerna kring din mors sjukdom eller annat kopplat till din familjesituation osv. Så blir du bara irriterad av vad jag skriver så sluta läs eller känn dig fri att moderera bort inlägget.

 

Jag har tack och lov en mor som fortfarande har hälsan, dock en farmor som seglat iväg in i demens och befinner på ett äldreboende i en helt annan verklighet. Hon är dock någorlunda "lycklig", iallafall inte arg eller utåtagerande. Min syn, som jag och min far delar kring detta, är att farmor är död. Den personen som hon en gång var är borta, men kroppen finns kvar. Det hade på många vis varit enklare om hon faktiskt var begraven. Jag vet att det låter väldigt hårt. Men jag tror att även den person som farmor en gång var hade föredragit det alternativet. Hälsar jag på henne så blir jag bara ledsen. Även hon blir ledsen när hon inser att hon har ett barnbarn som hon inte ens känner igen, hon förstår i den stunden hur dålig hon är. När jag åker därifrån så har hon glömt mitt besök efter några timmar, och jag är nedstämd i några dagar. Då kan man fråga sig varför jag ska hälsa på? Detta resonemang är svårt för många att förstå, och man vill ofta förenkla det till att handla om annat - som att man är ett jäkla arsle.

 

Det blir naturligtvis svårare när det är ens egen mor. Far har möjlighet att hälsa på oftare än mig, och han försöker. Men det tar hårt på honom såklart och jag brukar råda honom att ha hand om sig själv och inte utsätta sig för mer än han klarar.

 

Sjukdomar som angriper verklighetsuppfattningen är hemska, framför allt för de anhöriga som inte kan sörja den person som redan är borta men ändå kvar. De får inte sörja och gå vidare.

 

Jag tror personligen att det är väldigt viktigt att man tar hand om sina anhöriga i en sådan här situation och ser till att de får det som är bäst för dem. Tyvärr är jag inte säker på att man själv alltid är det som är bäst för dem. Och att de är det bästa för en själv. Det finns lika många situationer som det finns sjuka såklart. Man vill inte vara egoist, men man måste tänka på sig själv och de övriga som finns närmast en.

 

Jag har sett människor som funnits för sina anhöriga ett helt liv men får dåligt samvete för att de missat de sista dagarna. Och jag har sett de som aldrig funnits där försöka kompensera detta under de sista dagarna i någons liv.

 

Jag känner ju inte dig Axelman, mer än vad du nämnt här på forumet. Jag ska inte försöka leka doktor Phil med dig, ta det jag skriver med en stor nypa salt om du vill.

 

Men om jag ändå ska drista mig att ge dig ett råd så är det att vara rädd om dig själv i första hand. Det finns förmodligen andra människor som behöver dig mer än din mor, och kommer fortsätta behöva dig i många år framöver. Var rädd om dig.

Också klokt och bra skrivet.

...

Visst är det så. Jag håller med dig. Men hjärtat sörjer den mor som snart inte längre är där. För den som inte varit i den situationen så kan det kännas hjärtlöst om jag skriver att det vore bäst för alla om hon vore död. Samtidigt som man vill att hon ska leva för hon KAN ju ( mot alla odds naturligtvis men kärleken hoppas in absurdum ) piggna i.

...

Jag är inte alls rädd att tala om död och lidande och hemskheter. Samtidigt måste livet fortsätta.

[Axelman]

Pradoxalt ( igen! ) så verkar det som om man inte fattar hur vackert livet är förrän det är skört. Det är svårt att uppskatta livet om man inte sett döden. Vi behöver påminnas om livets realiteter för att få balans och sortera bort trams. Plötsligt är det inte så viktigt de hårda orden som delades ut mellan bror och syster för far är död och mor är på väg bort. Plötsligt lyser vårsolen starkt. Allt som var dött får nytt liv och spirar. Livet är en paradox, baksidan av kärleken är lidande. Framsidan av kärleken är lidande. Men vi kan inte leva utan kärlek.

Redigerad 27 april, 2014 av Axelman

[Kabo]

 

Min syn, som jag och min far delar kring detta, är att farmor är död. Den personen som hon en gång var är borta, men kroppen finns kvar. Det hade på många vis varit enklare om hon faktiskt var begraven. Jag vet att det låter väldigt hårt. Men jag tror att även den person som farmor en gång var hade föredragit det alternativet.

Jag kan förstå det så här efteråt för när min mamma faktiskt fysiskt dog hade jag väldigt svårt att sörja; det var som att jag var klar med det; hon hade inte känt igen nån av oss senaste året och var dessutom argsint. Nu, kan jag skratta åt somligt tok hon kläckte ur sig men då, när man stod upp till näsan i det var det inte roligt.

[ronny]

Nu är jag hemma igen, hoppas att eran lördag har varit bra?

[xeric]

Nu är jag hemma igen, hoppas att eran lördag har varit bra?

Välkommen hem igen. Jodå, Lördagen var bra, och även idag. Är strax FaceOff på TV.

[kiplon]

odjurets tal...

 

 

nu får ni huka er.....

 

 

 

 

hu, så hemsk jag är

 

[xeric]

Hmm... Har inga frimärken hemma. F#€%&n oxå.

[kiplon]

Hmm... Har inga frimärken hemma. F#€%&n oxå.

faxa, vetja

[xeric]

odjurets tal...

 

 

hu, så hemsk jag är

 

Sen.... Vit text på grön bakgrund (Centerpartiet ?).

[kiplon]

om medeltemperaturen och soltimmarna på ett ungefär är lika varje år så får vi räkna med en riktigt dålig sommar.

 

Har varit ute hela dagen, suttit på altanen och jobbat, ätit ute och t om sovit middag. Så himla skönt! Men det är ju bara den 27 april?

Minns sista april firanden som varit snörika och kalla, då man huttrande har stått ute en kort stund och kollat på någon brasa bara för att man ska göra det.

Det känns väldigt främmande att det skulle bli så i år också...