Mitt liv i skolan med damp

[dun]

Jag fick diagnosen damp när jag gick i ettan eller när jag gick i förskolan. Jag blev lämnad,

 

De ansåg ungefär att jag inte kommer klara av skolan och gav en assistent som försökte så gott hon kunde. men det gick ändå dåligt och jag fick gå om en klass och jag brukade fått utbrott men lärt mig att jag kan gå ut i skogen och lugna mig, där gick jag flera gånger i veckan, själv och funderade, grät och uppmuntrade mig själv. Jag hade blivit mobbad i skolan sen jag gick ut med att jag hade DAMP för att de kanske skulle förstå mig mer, men det blev motsatta.

 

I Skogen en dag beslutade jag mig att jag skulle skärpa mig med alla flykt i lektioner och plugg som jag hade haft tills jag gick i femman. Jag hade varningar och folk trodde jag inte skulle klara mig och komma in på gymnasiet. Jag gick ut skolan med 5 vg och resten g. Och allt gjorde jag själv då skolan gjorde nedskärningar och jag förlorade assistenten när jag började fyran. Jag gick i en vanlig klass kanske jag ska tillägga. Jag kom in på Gymnasiet och tog studenten med 3 MVG, 7 VG och resten G förutom 2 IG, och jag gick i en vanlig klass med 27 elever.

 

Så säger folk att diagnoserade barn bör få hjälp i skolan annars klarar dem sig inte. Jag anser efter egna erfarenheter att viktigast är att uppmuntra barnet själv. Få han/hon att förstå att vid inlärning kan man filtrera bort ljuden och koncentrera sig mer.

 

Fina erfarenheter jag har i skolan...

 

Jag fick senare diangosen asperger med damp som pålägg, det kan nog förklara mina funderingar. Asperger har ju en "biverkning" att få en att fundera mycket, en thinker.

 

 

Jag vill att ni ska läsa detta och säga vad ni tycker och kanske berätta vad ni har varit med om i skolan. kanske pga en diagnos.

[Justitia]

Starkt att du vände och på egen hand kämpade dig till så bra betyg!

Nedrigt att skolan inte hjälpte till mer.

[kennylorentzon]

Jag har inte haft några direkta problem med skolan förutom att jag aldrig kunde sitta still, detta medförde att jag ofta störde resten av klassen.

 

Det växte bort och nu för tiden så är det tvärtom.. man rör sig aldrig istället.

 

Starkt av dig att lyckas vända på det, tyvärr kan ibland skolan vara lite gammalmodig och svår i min mening.

 

Mvh

Kenny

[Sternis]

Trevligt att se dig tillbaka här dun.

Jag har själv ingen större erfarenhet av detta, mer än att jag var mobbad under hela min tid i låg- och mellanstadiet. När problemet aldrig löstes så valde jag att byta skola, vilket gjorde väldigt mycket för mig som människa. Ett av de bättre valen jag gjort i mitt liv.

Jag tycker att skolan borde se mer till individen istället för kollektivet. Att se till individen med 1 lärare på 27 personer är svårt, så redan där finns ju nåt att ändra på.

[dun]

Tack Justitia, kennylorentzon och Sternis. Det var otroligt jobbigt att gå igenom men med facit i hand så var det värt.

 

Självklart ska skolan göras om, den är för gammalmodig som kennylorentzon säger. Den ska inte vara för en grupp individer utan krav ska justeras efter individen. Man kan inte kräva att alla ska uppfylla samma krav då numera att det är minst 2 i varje klass som har svårigheter. Det är som Mizhou brukar säga. Att kräva att alla ska säga vad det står på tavlan när en av eleverna i klassen är blind. Han kan inte uppfylla den krav läraren ber om. Samma sak gäller med andra diagnoser men också andra som har andra problem, man kan inte ställa samma krav till alla.