Hur jag mår idag-tråden

[Alix]

Den gräsliga dystymin* är mitt största handikapp nuförtiden. Ibland när jag kommer ur den planerar jag storstilat om resor och härliga stunder. När jag är tillbaka i den igen, vilket är mesta tiden, blir allt sådant ett jobbigt åtagande som det kliar i fingrarna att hoppa av ifrån. Inte för att det är någon lösning, därför att min vardag här är torftig och svår att förlika sig med. I just have to soldier on.

 

*Hittar tyvärr ingen fullödig text på svenska om diagnosen.

[Axelman]

54 minuter sedan, Alix säger:

Den gräsliga dystymin* är mitt största handikapp nuförtiden. Ibland när jag kommer ur den planerar jag storstilat om resor och härliga stunder. När jag är tillbaka i den igen, vilket är mesta tiden, blir allt sådant ett jobbigt åtagande som det kliar i fingrarna att hoppa av ifrån. Inte för att det är någon lösning, därför att min vardag här är torftig och svår att förlika sig med. I just have to soldier on.

 

*Hittar tyvärr ingen fullödig text på svenska om diagnosen.

[Alix]

2 minuter sedan, Svolder säger:

Jobbigt. Finns det inget alternativ för behandling?

Tack.

Tyvärr inte. Den är liksom generaliserad ångest sekundärdiagnoser till min kroniska personlighetsstörning.
Det man kan göra är att lindra symtomen.

Främst handlar det om motion, avstå från alkohol, undvika stress, försöka sova och äta bra. Göra sådant som är avkopplande och intressant. I mitt fall handlar det mycket om naturen.

Jag har alltid haft de här problemen, men de blev värre med åren, särskilt efter det att jag stressade mycket på jobbet och drabbades av skilsmässa med mera.

Sedan snart åtta år är jag dock sjukpensionär vilket har gett mig bättre livskvalitet. Jag har fått tid att anpassa mig till mig själv.

Men i grunden är jag jävligt risig.

 

[Proton]

Det låter seriöst jobbigt Alix. Själv får jag livskriser löpande genom livet så jag har funderat en del över ångest och illamående.

 

Vill inte inte låta som nån världsmästare men jag kan försöka att beskriva en del av det sätt jag försöker tänka på nu för tiden. Det jag insett är att ångest är den mest oproduktiva känslan som det inte finns nån som helst nytta med egentligen och att tiden går oavsett vad man gör den går inte att stoppa den bara går. En positiv sak med det är att minsta lilla millisekund innebär en ny chans.

 

Hunger och ångest hänger ihop där att äta innebär ångestlindring och liknar faktiskt på många sätt ett drogberoende där man lindrar ångesten med droger. Det finns ju givetvis många flera kopplingar men min slutsats är att ångest är "bara" en känsla, visserligen riktigt jävligt jobbig men ändå bara en känsla. 

 

Jag inser att det låter nog lite väl flummigt men det hjälper mig att avdramatisera den känslan och det ger lite ro och rast så man kan parkera fanskapet på hyllan och få lite ledigt ett tag. 

 

Tiden går som sagt så man kan lika gärna göra precis som du säger ut att ge sig ut i naturen och uppleva den. Fysisk aktivitet utlöser ju endorfiner så där finns en positiv koppling också.

 

Framför allt så tror jag att man inte ska lägga ansvaret för allt skit man går igenom i sitt eget knä och gräva ner sig utan det viktiga är vad man gör här näst och att det inte är bråttom för tiden går så möjlighet till en omstart kommer löpande.

[Alix]

1 timme sedan, Proton säger:

ångest är "bara" en känsla, visserligen riktigt jävligt jobbig men ändå bara en känsla.

Sant.

För några år sedan kom jag på att döpa om ångest till ”själens feber”. 

[Axelman]

9 timmar sedan, Alix säger:

Sant.

För några år sedan kom jag på att döpa om ångest till ”själens feber”. 

Smart. 

[Axelman]

58 minuter sedan, Axelman säger:

Smart. 

Vi behöver avdramatisera själens symptom men utan att förminska dem.

[mikaellq]

11 timmar sedan, Alix säger:

Sant.

För några år sedan kom jag på att döpa om ångest till ”själens feber”. 

En välbekant men ovälkommen gäst i mitt liv också.
Fast det är inte en "feber" som i en sjukdom utan "bara" en illusion skapad av ett överaktivt sinne.

Komplett acceptans av verkligheten som den är, träning/aktiviteter varje dag och en ständig återgång till nuet genom att känna efter i hela kroppen hur det känns. Var sitter känslan någonstans? Som på mig, mellan magen och strupen?

Försvinner aldrig helt men kan hållas i schack.

🧘🏻‍♂️

[syltgurka]

On 4/20/2022 at 5:42 AM, Proton said:

 

 

Hunger och ångest hänger ihop där att äta innebär ångestlindring och liknar faktiskt på många sätt ett drogberoende där man lindrar ångesten med droger. Det finns ju givetvis många flera kopplingar men min slutsats är att ångest är "bara" en känsla, visserligen riktigt jävligt jobbig men ändå bara en känsla. 

 

 

Helt riktigt, när man äter  frigörs ju dopamin d v s belöningssystemet triggas. Man kan inte vara i detta system och fight or flight samtidigt.

Har märkt samma sak. Och att internetshoppa också lindrar. men det är  dumt, dyrt och dåligt för planeten.

 

Oavsett om vi är beroende på något plan så tillbringar vi våra liv med att försöka få våra nervsystem och signalsubstanser i balans. Det kan vara ett heltidsjobb.

 

Må vi alla nå dit.

[syltgurka]

Och igår vaknade jag upp och allt var OK. Det har hållit i sig.

🌞

[iMarc]

2022-04-19 21:36, Alix säger:

Tack.

Tyvärr inte. Den är liksom generaliserad ångest sekundärdiagnoser till min kroniska personlighetsstörning.
Det man kan göra är att lindra symtomen.

Främst handlar det om motion, avstå från alkohol, undvika stress, försöka sova och äta bra. Göra sådant som är avkopplande och intressant. I mitt fall handlar det mycket om naturen.

Jag har alltid haft de här problemen, men de blev värre med åren, särskilt efter det att jag stressade mycket på jobbet och drabbades av skilsmässa med mera.

Sedan snart åtta år är jag dock sjukpensionär vilket har gett mig bättre livskvalitet. Jag har fått tid att anpassa mig till mig själv.

Men i grunden är jag jävligt risig.

 

Låter exakt som mig kryddat med panikångest emellanåt. 
Jag har träffat endast 1 terapeut som knäckte den stora gåtan nyligen. Jag beskrev kort mitt liv, händelser osv. 
Jag nämnde att ingen inom specialistpsykiatrin lyckats sätta någon precis diagnos och att de ändrat diagnoser minst 5 gånger, vilket resulterade i en kort NP-utredning under några timmar och AS fastslogs. Jag läste igenom papperen och där fanns några saker som fattades, som Måste vara med för att diagnosen ska vara giltig. 
 

Terapeuten svarade att de förmodligen hade stressat igenom utredningen och att den var alldeles för snabb. (Tog 5-6 timmar).

Vidare sa hon att alla människor har personlighetsstörningar av varierande grad, och att det är endast när en eller flera drag är överdrivet dominanta som eventuell diagnos/diagnoser kan ställas. 
Hon hävdade att det absolut vanligaste problemet inom psykiatrin är att Trauma glöms bort. Trauma står för nästan all typ av personlighetsstörning. Det hon poängterade väldigt noga vara att det Första traumat är orsaken till alla andra trauman senare i livet och vad det medför. 
Trauman hänger ihop och utgår alltid från det första. 
Vidare säger hon att trauma kan man inte bota, det är som ett ärr i hjärnan. Däremot kan man genom terapi lära sig ”flytta ut” traumat, dock är terapin lång och inte helt riskfri. Det bästa är att ta varje rädsla hur jävlig den är vid hornen och när man väl gjort det, ta nästa. Sedan går det lättare och lättare och till slut kan exempelvis ångestproblematik, depression av alla former försvinna helt eller delvis. 
 

Det låter tufft att behöva fejsa allting sa jag. 

Hon svarade att det är det enda sättet, så det är inget att vänta på, bara sätt igång!

 

Det var väldigt mycket ”jäklar anamma” i henne, hon var tuff i sin stil, lite cool och drog sig inte för att berätta om sina egna erfarenheter i livet hon kämpat sig igenom. 
Jag gillade henne skarpt, de få möten vi hade gav mer än flera års terapi av diverse psykologer, terapeuter som verkar ha fastnat i nån form av ”sätta diagnos-bubbla” och glömt vad sunt förnuft är för något. 

 

[ronny]

2015-03-20 05:34, mattem säger:

 

 

 

Du och alla andra behövs och jag är glad att det är så många som trivs här på forumet och gör det till den härliga plats som det faktiskt är. Miljön här på forumet är unik, kanske mycket tack vara papperskorgen och betänkt den stora bredd av individer som faktiskt är här och gärna skriver om stort som smått i väntan på att man eventuellt kan bidra med hjälp "ute" på forumet.

ja ... dagens besked kom som ett kallt myntbad som JvA brukar säga

[mikaellq]

13 minuter sedan, ronny säger:

ja ... dagens besked kom som ett kallt myntbad som JvA brukar säga

Men livet rullar vidare precis som mynten. Vi ses väl hos MeWe och Twitter? 🙂👋

[ronny]

2 minuter sedan, mikaellq säger:

Men livet rullar vidare precis som mynten. Vi ses väl hos MeWe och Twitter? 🙂👋

i twitter kan du säkert få se hur man ansluter sig till macworlds gruppchat om apples keynote