Gå till innehåll
Just nu i M3-nätverket

This is me


Mizhou

Rekommendera Poster

Hej allihop!

 

Nu äntligen ska jag göra ett desperat försök att skriva en presentation.

 

Jag heter Daniel Ström, men kallas Danne, och är drygt 41 år, men känner mig mer som en förvuxen tonåring. Jag har hållit på med datorer sedan tidernas begynnelse, eller 1979 för att vara mer exakt. Mitt intresse för datorer fanns dock där långt innan dess, och redan i mellanstadiet lärde jag mig räkna binärt.

 

Jag började dock inte med datorer 1979, då jag gick med i en datorförening. Då var det Apple ][ först, sedan blev det en del större maskiner. Jag programmerade i början i BASIC, men gick snabbt vidare med Pascal, och sedan testade jag Lisp, Forth, Assembler + många andra språk, innan jag jag gick vidare med C. Sedan har jag följt utveckling från C till C++, och nu är det Objective-C. Jag har också hållit på med HTML, JavaScript, PHP, CSS, och Java (både applets och applikationer). Mest har jag programmerat på Mac, men även Windows. Jag har undervisat på kunskapslyftet för några år sedan, och då undervisade jag i C/C++ på maskiner med Windows 98.

 

Jag är förtispensionerad pga att jag har fått diagnosen Asperger syndrom (som är en form av autism). Utöver det så har jag också ADHD och Tourettes syndrom, men har formellt inte fått de diagnoserna.

 

Jag har arbetat mycket ideellt med barn och ungdomar med dessa diagnoser, och det är en evig kamp mot samhället. Jag har kämpat i flera års tid mot Nynäshamns kommun, eftersom det finns flera ungdomar här som har hamnat i missbruk, och en del har också varit på väg att ta livet av sig.

 

Jag vet att det finns många människor som ifrågasätter dessa diagnoser, men de som gör det har ju själva inte levt med detta. De har inte sett barn i 6-årsåldern som mår så dåligt att de funderar på att ta livet av sig.

 

För några år sedan så hade jag ca 170 ungdomar i träning på inlines och skateboard i ramp och på streetbana. Jag tror och hoppas att jag bidragit till ökat självförtroende hos en del av dem i alla fall. I ett par fall vet jag att så är fallet.

 

Mina intressen är det mesta mellan himmel och jord, men jag hinner inte med så mycket pga mitt engagemang för utsatta ungdomar.

 

Det var lite om mig, och vill ni veta mera så är det bara att fråga.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

  • Svars 129
  • Created
  • Senaste svar
daniel_hejhopp

Välkommen åter får jag nog säga då, eftersom du har varit medlem här ett bra tag, men blivit aktiv under de senaste veckorna! Det är alltid kul med personer som kanske inte har hunnit bli så namnkunniga på forumet ännu, men som trots det drar i en hel del trådar (jag tänker t.ex. på stockholmsträffen)

 

Alltid kul när folk heter Daniel också... :lol:

Vi vkerar vara riktigt många!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Som sagt! Välkommen åter! :)

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Välkommen åter får jag nog säga då, eftersom du har varit medlem här ett bra tag, men blivit aktiv under de senaste veckorna! Det är alltid kul med personer som kanske inte har hunnit bli så namnkunniga på forumet ännu, men som trots det drar i en hel del trådar (jag tänker t.ex. på stockholmsträffen)

 

Alltid kul när folk heter Daniel också... :lol:

Vi vkerar vara riktigt många!

371177[/snapback]

 

 

Som sagt! Välkommen åter! :)

371178[/snapback]

Tackar!

 

Jag var mycket aktiv på Svenska MacPressens gamla forum, innan MacWorld köpte upp dem. Sedan var det snack om att forumet eventuellt bara skulle vara öppet för prenumeranter, och då letade jag upp andra forum, och hittade MacNytt. Tyvärr har det blivit lite stiltje på det forumet på sista tiden, så då kom jag tillbaks hit. Sedan har jag också haft fullt upp med annat.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Pocahontas

Starkt av dig att berätta om din sjukdom.

Alltid svårt för oss andra som inte har de symtomen att sätta oss in i hur det är att vara drabbad.

Naturligtvis ska man inte se ner på en medmänniska som har denna sjukdom, det är inget man väljer att få.

Härligt att läsa att du aktiverat dig för andra drabbade det visar en att du är varmhjärtad och god människa.

 

 

Välkommen har jag sagt förut, och det upprepar jag gärna :ThumbsUp:

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

En öppen presentation av sig själv är i mitt tycke ett tecken på storhet.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Starkt av dig att berätta om din sjukdom.

Alltid svårt för oss andra som inte har de symtomen att sätta oss in i hur det är att vara drabbad.

Naturligtvis ska man inte se ner på en medmänniska som har denna sjukdom, det är inget man väljer att få.

371215[/snapback]

Asperger syndrom (AS), ADHD och Tourettes syndrom (TS) tillhör en grupp funktionshinder, som med ett gemensamt namn kallas neuropsykiatriska funktionshinder. Dit räknas också dyslexi, klassisk autism (Kanners syndrom) med flera andra.

 

Många vill inte se det som en diagnos, och jag kan på sätt och vis hålla med. Det är ju ingen sjukdom, utan mer en personlighetstyp. Gemensamt för dessa funktionshinder är att de är ärftliga, och att det beror på en obalans i hjärnans signalsubstanser. Först och främst är det signalsubstanserna serotonin och dopamin, som inte håller jämna nivåer.

 

Brist på serotonin gör att man lätt blir deprimerad. Depressionerna kommer ofta och kan också bli mycket djupa. Jag har sett många barn och ungdomar som ena sekunden är hur glada som helst, och i nästa är allt nattsvart, och de vill bara ta livet av sig. Tyvärr beror ju mycket på samhället som det ser ut idag. Dessa personligheter är inte speciellt nya, men namn på dessa diagnoser är ju det. Emil i Lönneberga är ju ett praktexempel på en kille med ADHD. och vad jag vet så skrev Astrid Lindgren de böckerna långt innan diagnosen ADHD fanns.

 

Det finns, och har funnits genom tiderna, många framstående personer med både AS och ADHD.

T.ex har det konstaterats att Albert Einstein hade AS. Steve Jobs har AS, och Bill Gatees har ADHD upp över öronen. Alla har de ju lyckats i liveet, på ett eller annat sätt. Det gäller bara att få rätt förutsättningar, vilket tyvärr inte skolan ger. I alla fall inte den kommunala skolan. För de som har haft turen att komma till friskolor har det oftast gått bättre, men tyvärr finns ingen friskola i Nynäshamn. Hade jag haft pengar så hade jag startat en för länge sedan.

 

Problemet är att skolan inte kan hantera och bemöta dessa barn/ungdomar på rätt sätt. De uppfattas ofta som ouppfostrade, vilket de inte är. Jag och en pappa till en sådan grabb åkte för några år saden in till Fryshuset i Stockholm, och tränade inlines och skateboard i ramp med dem. Vi hade med oss 10-12 grabbar varje lördag. I skolan finns det specialklasser för dessa barn, och när de åker på studiebesök, så är det 3-4 vuxna på 5 sådana barn, och det visar ju att de inte klarar att hantera dem på rätt sätt. Jag kan handskas med 4 sådana ungar på egen hand, utan problem. Mycket handlar om HUR man bemöter dem, vilket jag kan skriva mer om en annan gång.

 

Härligt att läsa att du aktiverat dig för andra drabbade det visar en att du är varmhjärtad och god människa.

371215[/snapback]

Ja, jag skulle kunna få ner antalet ungdomar som hamnar i missbruk och kriminalitet, om jag bara fick lite stöd från samhället. Istället så blir jag motarbetad av kommunens tjänstemän. :(

De verkar inte vilja förstå. Jag kan förstå att de inte har kunskap, men då borde de ju lyssna på vad jag har att säga. En del tror att allt handlar om pengar, men jag skulle samtidigt som det blir bättre för ungdomarna, spara pengar åt kommunen. Det är så att alla barn med ADHD inte behöver gå i specialklasser. Många skulle kunna gå i en helt vanlig klass, om lärarna bara kunde bemöta dem och hantera dem på rätt sätt. Då spar ju kommunen pengar, eftersom behovet av speciallärare minskar, samtidigt som man kan få dessa ungar att må bättre. Tyvärr vill ingen lyssna. Barn- och utbildnings, samt socialförvaltningarna i den här kommunen gör som de vill i alla fall. Över 90 barn och ungdomar från Nynäshamns kommun är placerade på behandlingshem eller i fosterhem, och det säger ju en del. Där finns det också pengar att spara. Dessa placeringar skulle inte behövas om kommunen lyssnade på bara 10% av det jag har att säga. Tyvärr så skiter de i allt vad jag säger.

 

Ursäkta att jag vräker ur mig så mycket nu, men det är ett bra sätt att bli av med lite frustration.

Välkommen har jag sagt förut, och det upprepar jag gärna  :ThumbsUp:

371215[/snapback]

Tackar Poca! Du är en klippa på forumet! Keep up the good work! :ThumbsUp::D

Det är alltid roligt att läsa dina inlägg, och andras också för den delen.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

En öppen presentation av sig själv är i mitt tycke ett tecken på storhet.

371221[/snapback]

Då får de väl lägga in mig bland de andra storheterna då. ;)

Skämt åsido! Jag är nog inte speciellt märkvärdig som person. Jag vill som många andra bara bidra med det jag kan, för att skapa en bättre tillvaro. Jag gör det inte heller bara för andras skull. Jag mår faktiskt bättre av det själv också. Att jag började träna ungdomarna på inlines och skateboard var mest en slump, som jag också kan berätta om vid ett annat tillfälle. Det intressanta var att mitt liv förändrades ganska mycket i och med att jag drog igång det. Mina egna depressioner avtog, och jag mådde såväl fysiskt som psykiskt mycket bättre. Inte så att jag är helt fri från depressioner, men de blir inte längre lika djupa och långvariga, och kommer inte heller lika ofta.

 

Det är också bevisat att mycket fysisk aktivitet hjälper upp nivån av serotonin.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Pocahontas

Läste bara för några dagar sedan en artikel om att det fanns "bot" mot ADHD, och det var något med kosten, djäklar att jag inte sparade den..men det var något som det var brist på i kroppen och denna kosten gav avsevärd effekt...minns inte var jag läste det :(

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Läste bara för några dagar sedan en artikel om att det fanns "bot" mot ADHD, och det var något med kosten, djäklar att jag inte sparade den..men det var något som det var brist på i kroppen och denna kosten gav avsevärd effekt...minns inte var jag läste det  :(

371246[/snapback]

Frågan är bara om jag vill bli "botad" ;)

Tyvärr så är samhället så idag att det skrivs ut mediciner åt hyperaktiva barn i alltför stor utsträckning. Många mediciner syftar till att göra dem mindre aktiva, men hela barnets personlighet förändras också. Det vore bättre om vi hade ett samhälle, där vi kunde acceptera varandra, och att vi faktiskt är olika. Jag vill inte ha ett samhälle där man med mediciner försöker få alla att infoga sig i den grå massan. Många med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) är kreativa och uppfinnigsrika. Detta avtar tyvärr med medicinering. Jag vet dock inte hur det är med den mirakelkuren du beskriver. Det kanske finns kost som kan hjälpa upp. Att den botar tror jag dock inte på riktigt. Vi har en brist på vissa signalsubstanser, och ett överskott av andra. Detta är ärftligt (genetiskt). Precis som när diabetiker har för lite insulin så hjälper det för dem att ta insulin, så kan vi också må bättre av att äta vissa saker, som gör att vi får upp serotoninnivån. T.ex så är omega-3-fetter viktiga, och det finns annat också, eftersom det utgör byggstenar för dessa signalsubstanser. Men det är inget man äter i en vecka, och sedan är man "frisk", utan det måste tillföras regelbundet hela livet igenom, precis som med insulin för diabetikern.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Pocahontas

Precis som du säger det var något man hade brist på, dvs kroppen tillverkade inte det tillräckling mängd och åt man denna föda regelbundet så skulle det hjälpa upp det hela.

 

Men som du säger man kanske inte vill det :)

 

Jag har också ett fel i min nervsystem, Trigeminusneuralgi, och som de inte riktigt vet vad det är, men det är ruskigt smärtsamt och svårt för en som inte har det att sätta sig in hur det känns.

Brukar beskriva det som "när tandläkarn sticker ner en fil i tandpulpan"

 

Finns inget bot, mer än mediciner som "stänger av" signalerna till hjärnan, eller dämpar dem, och de vill jag inte ha, för som alla mediciner slår det här brett, och slår ut en totalt så man blir flummig. Så jag väljer att ha ont, hellre än vara utslagen.

 

Men nu var det inte mig vi skulle berätta om... :)

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag har också ett fel i min nervsystem, Trigeminusneuralgi, och som de inte riktigt vet vad det är, men det är ruskigt smärtsamt och svårt för en som inte har det att sätta sig in hur det känns.

Brukar beskriva det som "när tandläkarn sticker ner en fil i tandpulpan" 

371259[/snapback]

Ouch!

 

Trigeminus är ju den största nerven i ansiktet, och det kan jag tänka mig att det gör ont. Jag hade en tand som gick sönder på en utlandsresa. Eller rättare sagt så var det en stor lagning som släppte. Tandroten blev infekterad. Jag tittade iofs in på en tandläkarmottagning, men gick ut lika snabbt igen. Tandläkarens verktyg påminde mer om en gammal bysmedja, och ingav inget större förtroende, så jag fick åtgärda det på egen hand. Medelst tandpetare så pillade jag själv ut tandnerven bit för bit. Det gjorde fruktansvärt ont, men när jag väl hade fått ut hela nerven så släppte värken.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej och välkommen :) Alltid trevligt att veta lite mer om personerna man surrar runt med på forumet. Beundrar dig för din insats för barnen :ThumbsUp::ThumbsUp: Det är sådanna insatser som gör skillnaden mellan svart och vitt :)

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tackar Mariana! Jag ser också fram emot att få träffa dig och alla andra som kommer på Stockholmsträffen. Jag hoppas verkligen att du och Emmy kommer, och att det sammafaller med resan som du skrev om i tråden om Stockholmsträffen.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej och välkommen (åter)!!

Jag måste säga att du är ett stort tillskott till forumet med all din kunskap och energi! Vill även ge dig en stjärna i himlen för ditt engagemang med ungdomar! Beundransvärt!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej och välkommen (åter)!!

Jag måste säga att du är ett stort tillskott till forumet med all din kunskap och energi!

371289[/snapback]

Tack för välkomnandet!

 

Nja! Det finns redan många kunniga på detta forum. I och för sig har jag svarat på en del frågor, men inget som det inte finns flera andra som också kunnat svara på.

 

Att jag postat mycket nu beror på att jag för tillfället inte har så mycket annat att göra. En kille som jag engagerade mig mycket i, har tyvärr blivit bortskickad till ett fosterhem, där han nu har kommit i kontakt med droger, och jag känner mig bara så fruktansvärt maktlös. Jag har försökt få de sociala myndigheterna här att förstå att de inte kan bolla runt med en autistisk kille på 14 år, som de har gjort. Först skickades han till ett jourhem i Finspång. Jag var med hans mamma på socialförvaltningen dagen innan, och ifrågasatte det mesta. Bland annat så ville jag veta vilken kunskap detta jourhem hade om autistiska barn, och de sa att de hade ingen sådan kunskap, men hade lång erfarenhet av kriminella ungdomar. Tyvärr är det så samhället ser på dessa ungdomar. Inte som ungdomar med vissa svårigheter, som faktiskt är ganska lätta att komma tillrätta med om man hanterar dem på rätt sätt. Jag sa till dem redan då att deet inte kommer att fungera om de inte har kunskap om autism. Två dagar efter att han hade skickats ner dit så ringer han till mig och talar om att han tänker rymma. Dagen efter det stack han därifrån. Några timmar senare hade de saknat honom på jourhemmet, och gett sig ut att leta, ooch de hittade honom. Han hade då berättat om mig, och att han ville komma hit, så de ringde mig från jourhemmet, och efter en stunds samtal så beslutade de att skicka upp honom, mot att jag lovade att åka in och möta honom vid Cityterminalen. Det gjorde jag. Dagen efter gick jag ner med grabben till socialen, dit också hans mamma kom. Socialen skulle då skicka honom till ett nytt ställe, där han fortfarande är kvar.

 

Den killen uttryckte själv önskemål om att få bo hos mig, om han inte fick vara kvar hemma. Han säger själv att han känner sig missförstådd överallt, och att jag är den enda han kan prata med, som förstår honom. tyvärr vägrar socialen i Nynäshamn att utreda mig för eventuell fosterhemsplacering av den killen. De ser väl mig som en obstinat besserwisser, som lägger mig i deras sätt att arbeta. Men det är ju inte för att jäklas med dem på socialen, utan för att jag själv har en form av autism och vet att jag skulle kunna göra en bra insats. Dessutom är det en väg ut ur förtidspensionering för mig. Inte så att jag vill leva på pengar som socialen betalar för en fosterhemsplacering, utan för att jag kan visa vad jag går för. Att jag duger, och kanske kan det i så fall öppna upp för den ungdomsverksamhet som jag vill ha igång på hemmaplan.

Vill även ge dig en stjärna i himlen för ditt engagemang med ungdomar! Beundransvärt!

371289[/snapback]

Jag tackar för stjärnan, men det finns många fler på detta forum som är värda stjärnor. Du är en av dem! :D

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tack för välkomnandet!

Nja! Det finns redan många kunniga på detta forum. I och för sig har jag svarat på en del frågor, men inget som det inte finns flera andra som också kunnat svara på.

371294[/snapback]

 

Jag menade inte att förminska någon annans insats. Det finns många (ingen nämnd, ingen glömd) här vars insatser är ovärderliga!

 

(Sorglig story om killen. Okunskap tillsammans med trångsynthet kan inte bli annat än katastrof. :cry: )

 

Tack för stjärnan förresten! :kissing:

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag menade inte att förminska någon annans insats. Det finns många (ingen nämnd, ingen glömd) här vars insatser är ovärderliga!

371299[/snapback]

Jag nämnde dig bara för att jag citerade dig i mitt inlägg, men det finns många fler på detta forum som är värda stjärnor. Dock tänker jag inte börja räkna upp namn, eftersom det då är lätt att glömma någon.

(Sorglig story om killen. Okunskap tillsammans med trångsynthet kan inte bli annat än katastrof.  :cry: )

 

Tack för stjärnan förresten!  :kissing:

371299[/snapback]

Ja, trångsynthet är inte lätt att kämpa mot. Dessutom tror jag att det handlar mycket om prestige också. Ingen utomstående ska minsann komma och lära oss (socialförvaltningen) hur vi ska sköta vårt jobb. Det är lättare att utse mig till syndabock för alla fel de har gjort.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tackar Ardrí!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Du har ju varit här längre än jag gissar jag, men vafan:

 

Välkommen!

 

Åker/åkte du själv skateboard? Hur tränade du ungdomarna? Der är minst två skatare som hänger här på forumet, jag och Jerry, så det vore kul att höra.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Du har ju varit här längre än jag gissar jag, men vafan:

 

Välkommen!

 

Åker/åkte du själv skateboard? Hur tränade du ungdomarna? Der är minst två skatare som hänger här på forumet, jag och Jerry, så det vore kul att höra.

371322[/snapback]

Tackar!

 

Jag åkte en hel del skate när jag var yngre. Tyvärr så slutade jag, och skulle i vuxen ålder försöka igen. Det går tyvärr inte så bra. Man har ju inte samma reflexer och vighet som när man var yngre. Jag lyckas dock ibland med Ollie, men det gäller ju att man får en bra tajming på de olika momenten. Först ner med kicken, och sedan hoppa upp i rätt tid, och sist se till att med framfoten få upp bakhjulen också. Ibland går det ibland inte. Tekniskt sett vet jag dock hur det går till, så jag kan förklara bra för de som vill träna. Jag har också lärt många ungdomar diverse grinds och boardslides.

 

Här är en bild som visar hur jag hjälper en kille att droppa för första gången. Det är ju lite pirrigt att stå på coopingen, och inte ha något att hålla sig i. Tekniskt sett är det inte svårt att droppa. Jag brukar säga tt det handlar till 5% om teknik och 95% psykologi. Det handlar alltså mest om att övervinna sin egen rädsla. Den första instinkten, när man står där på kanten, säger ju att "jag kommer att ramla och dö, eller åtminstone att ramla och bryta benet eller så".

 

post-238-1152446560.jpg

 

Nu är detta en vanlig liten half pipe, men du skulle ha sett reaktionerna från grabbarna när de kom till Fryshuset första gången, coh fick se den stora vertrampen. När någon var med för första gången, så var det första jag gjorde att ta med dem upp på vertrampen, och be dem gå fram till kanten och titta ner. När jag sa att de snart skulle åka i den rampen, så var den första reaktionen "Aldrig! Jag kommer ju att dö". Dock började jag aldrig med åkning i den rampen.

 

Vi började i mindre ramper och på streetbanan. När de kunde droppa ordentligt så fick de först testa vertrampen nerifrån, genom att lära sig att pumpa upp farten i böjarna. Sedan körde vi lite fallträning, så att fick lära sig hur man ramlar, på knäskydden, utan att slå sig.

 

Sedan gick vi upp på vertrampen. De fick sätta sig på coopingen och åka kana ner på baken. En del vågade inte ens det i början, så jag har varit tvungen att åka kana själv ett antal gånger. Många byxor har jag slitit ut där. När de gjort det en gång, så sprang de flesta upp igen, och åkte igen och igen. Sedan fick de sätta sig på på drophyllan med benen dinglandes ner över kanten.

Då var det dags att få känna på hur det känns att ramla i rampen. De fick sträcka upp armarna, och så stod jag bakom och tog tag i dem. Jag lyfte lite grann och puttade ut dem över kanten, så att de landade ett par meter ner i böjen. När de fått känna på det, så fick de återigen sitta på kanten, och själv ramla ner, för att lära sig att ramla ända uppifrån och landa rätt på knäskydden.

 

Jag tog alltså ett steg i taget med dem, och ca 60 grabbar hemifrån var det som vågade sig upp i den stora vertrampen, som hade ca 3.70 i fallhöjd. Nu är den rampen riven och de har just byggt en ny, men den har jag inte måtten på än.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej och välkommen Mizhou!

 

En ingående och intressant presentation.

371343[/snapback]

Tackar!

 

Det enda du glömde var väl att du i skolan fick en "skum bildning". ;) (citerat från ett av dina inlägg).

371343[/snapback]

Hehe! Jag fick egentligen en hyfas utbildning i högstadiet. Jag hade överlag rätt bra lärare, och gick hela min skolgång i en helt vanlig klass. Det du citerade ovan var mest en ordlek, med tanke på hur många som särskriver nuförtiden.

Kul att du kom ihåg den i alla fall. Det var ju några dagar sedan jag skrev det.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

no(s)witch

Känns dumt att välkomna dej som varit här längre än de flesta.

Jag är väl inte auktoriserad, för jag själv har ännu inte blivit välkomnad, men det spelar ingen roll. Sånt känner man ju. Förmodligen beror det helt och hållet på mej själv. Jag är inte mycket för ritualer och konvenanser. Hoppar helst dessa och brukar gå rakt på sak istället.

 

Jag brukar uppskatta dina inlägg Mizhou för dina gedigna kunskaper (som jag själv saknar) och sättet att lägga fram dem, men också för din selektivitet. Inte mycket trams här inte :) Du har en känsla för vad som är viktigt (för frågaren), och prioriterar det i dina inlägg. Du har väl varit tvungen att lära dej hushålla med din tid, och respekterar det hos andra.

 

Jag vet inte om jag ska kommentera din kamp med myndigheter så värst mycket... Har själv ägnat stor del av mitt liv åt detta och har knappast några illusioner vad gäller kunskapsnivån och moralen inom socialen, rättsväsendet, m fl maktapparat. Det kunskapsfientliga och närmast psykotiska tillstånd som råder inom de flesta av samhällets maktsystem måste man genomskåda för att kunna hantera. Att få "rätt" är i det närmaste en omöjlighet (ger dessutom ingenting i sak), men jag har gått in för att få som jag vill. Det funkar mycket bra (faktiskt, he he); de är experter på att göra fel (i sin okunskap) och då går min metod ut på att utnyttja deras ursprungliga (och för länge sedan bortglömda) motivation till yrkesvalet, nämligen viljan att hjälpa dem som "har det sämre", eller rättare sagt "ÄR sämre". Det gäller bara att få dem att känna att DE är bättre. Väl där kan man styra dem med en hand... Men nog om detta; höll på att trilla i fällan, som vanligt.

 

Jag har själv jobbat med div "urspårade" eller sjuka barn, ungdomar och även vuxna, så den delen i din presentation har jag inga problem med att förstå. Kör hårt! :)

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jo, jag anade att det mest var ett skämt. Jag gillar den typen av humor.

371349[/snapback]

Jag med! Och om du har läst hela min presentation, så ser du att jag har diagnosen AS. Många med AS har samma typ av humor, att leka med ord. Det finns en känd svensk artist som närmast har gjort detta till sitt varumärke. Du vet säkert vem jag tänker på, men jag kan inte skirva ut namnet utan att det bryter mot PUL. Jag kan tillägga att jag tycker att den artisten är suveränt duktig.

Men det är klart, det skulle kunnat vara en brandövning med en skum släckare. :w00t:

371349[/snapback]

Jag har iofs haft brandövning med skumsläckare i lumpen. Där fick jag också vara med om att släcka 3 kubikmeter brinnande råolja med vatten, vilket man normalt inte ska göra. Det ingick dock i min utbildning, eftersom jag låg på sjön (Kustartilleriet).

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Arkiverat

Det här ämnet är nu arkiverat och är stängt för ytterligare svar.




×
×
  • Skapa nytt...