Jag har stora ambitioner: Att få total koll på mitt digitala liv. Utopin är en värld där all information som bilder, länkar, kvitton, texter, lösenord och dylikt samlas på ett enda ställe. Givetvis är allt sökbart och upptaggat på ett sätt som till och med skulle imponera på min egen mor.

Tyvärr tycks denna ambition inte vara mer än en utopi för mig. Har vid upprepade tillfällen testat program som Journler, SoHo Notes, Evernote och Yojimbo. Problemet är bara att jag aldrig får någon rutin i insamlandet. Det blir för omständligt. I stället fortsätter jag med mina förvirrande mappstrukturer där “Jobb” är så smart det blir och mappen “_div” bara stjälper mer än hjälper.

I Gmail är det om möjligt ännu mer kaos. Ett par etiketter i stil med “Bra att ha” och “Att svara på”, men annars är det 20 000 mejl i en saling röra. Där även redaktionens motor, fröken Müller, fallerar i digital ordning, har jag ingen att vända mig till för tips.

Därför frågar jag nu alla er kloka läsare. Hur gör ni för att bringa ordning i en ständigt ökande informationsmängd? Och om ni använder något av ovanstående verktyg, hur har ni byggt upp flödet och framför allt rutinen?

När vi startade Redaktionen var syftet att ge er läsare snabba tips och personliga inblickar i vårt arbetsliv. Inte för att vi tycker att vi är speciellt intressanta eller roliga, utan för att vi själva kom på att vi mest läser tidningar och sajter där man har en relation till de som skriver. Bra eller dålig spelar inte så stor roll. Det värsta är när man får känslan av att det är en anonym informationsfabrik som står bakom allt man tar till sig. Mänskligheten bygger på relationer och det är just en sådan vi varje dag jobbar för att få till dig.

Här på bloggen blir det ofta kortfattat eller tramsigt. Det var själva grundtanken.

Men i dag vill jag använda den för ett mer seriöst ämne; nämligen att bemöta den skarpa kritik som riktas mot vår verksamhet. Det är Joacim Melin, mannen bakom bloggen Macpro.se, tidigare IDG-medarbetare och chefredaktör för en Mactidning vid namn MacMagazin, som inte skräder orden när han menar att vi “avskyr transparens” och “tycker våra läsare är idioter”.

För det första, läs Joacims inlägg. Annars blir mina svar här nedan ganska förvirrande.

1. Herr Melin menar att vi på MacWorld avskyr folk som inte håller med om att allt vi gör är fantastiskt. I så fall måste jag avsky mig själv, för inte ens jag tycker att allt vi gör är perfekt. Vissa nyheter hör inte hemma på MacWorld.se och i bland gör vi och alla våra skribenter misstag. Ungefär som större delen av mänskligheten. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förstå hur herr Melin kan påstå att vi inte är transparenta. Jag lever och andas enligt filosofin att all feedback är bra feedback! Ett exempel på detta är vår feedbackavdelning i forumet, där man bland annat kan läsa en läsarkonstruerad guide till hur man slipper alla annonser på MacWorld.se. Vår webb lever enkom på just annonser, men ordets frihet och relationen till er läsare är enligt mig viktigare. Vi får helt enkelt se till att ha mer relevanta och kreativa annonser om nu många vill slippa dem. Jobba MED er läsare i stället för MOT er. (Det sistnämnda är min personliga åsikt och inte nödvändigtvis IDGs)

2. Alla kommentarer som görs på en artikel inom IDG-nätverket läses av ett externt företag (precis som hos de flesta större mediesajter) som därefter modererar efter våra riktlinjer. Detta görs alltså inte av oss på redaktionen. Systemet fungerar överlag bra, men i bland går det överstyr. På senare tid har jag uppmärksammats på en alltför snäv moderering och jag tänker undersöka orsaken närmare. Så länge man följer Svea rikes lag och inte kommer med brutala personangrepp ser jag ingen anledning till att ta bort inlägg. Diskussionen måste få vara fri, speciellt om det handlar om förbättringsförslag. För trots allt ligger det både i läsarens och vårt intresse att bli bättre. Det är som en relation, båda måste jobba på den för att det ska bli riktigt bra. Vi får dagligen in feedback via förnyelsebrev, webbenkäter, forumdiskussioner och spontana mejl. Allt vägs samman och leder tillsammans med vår magkänsla utvecklingen framåt. Och uppenbarligen gör vi åtminstone något rätt eftersom vi tack vare er är en av Sveriges största tidskriftssajter och en av få tidningar som år efter år ökar, trots lågkonjunktur och “tidningskriser”.

3. Gällande rubriken i artikeln om reklamfilmen så tycker jag reaktionen från såväl herr Melin som kommentatorn han refererar till är kraftigt överdriven. Apple gör reklam för ett program som gör det smidigt att dela filer mellan två iPhones. Ergo just fildelning. En i mina ögon helt korrekt term. Hade vi däremot skrivit “piratkopiering” hade det varit felaktigt, men många tycks vilja sätta likhetstecken mellan de två begreppen. Någon som har ett bättre rubrikförslag till artikeln i fråga? Hojta till i kommentarerna och få en snygg MacWorld-piké på posten!

4. Källan till nyheten ska ALLTID anges. Eventuellt bildcred likaså. Utan undantag. Det är bara två av många regler som alla webbskribenter måste följa. Har sådant slarvats med får jag be om ursäkt och se till att alla webbskribenter obönhörligen följer detta framöver.

5. Oavsett vad Joacim tror finns det inte en konspiration mot honom som snor alla “hans” nyheter. Snarare är det så att alla i Macvärlden följer i stort sett samma rss-flöden från hundratals sajter. Att vi skriver om samma saker då och då är inte särskilt konstigt.

6. Gällande artikeln om tjejen som dog taggades den mycket olyckligt som “Humor”. Även bitar av texten var raljerande. Det var osmakligt och helt oförsvarligt. Så fort jag uppmärksammades på detta kontaktade jag skribenten i fråga som i sin tur ändrade texten. Här borde vi dock ändå ha lämnat en kommentar om att nyheten var uppdaterad.

7. Det retoriska knepet att utmåla det lilla gäng som jobbar med MacWorld (vi är faktiskt bara 2 heltidstjänster på redaktionen) till någon sorts ondskefull jätte känns mest trist av allt. Är det något jag har propagerat för sedan jag blev chefredaktör på MacWorld är det att vi alla sitter i samma lilla Macbåt, och det gäller att hjälpa varandra snarare än stjälpa. Det finns en hel drös bra Macsajter där ute och alla fyller olika behov. Joacim skriver att vi har som policy att aldrig nämna bloggar som hans. Varifrån han fått det i från vet jag inte. Han borde i stället exempelvis ta en titt i denna bloggs högerkolumn, där vi tipsar om ett gäng andra bra sajter om Mac och iPhone, däribland hans egen… (Vill du lägga till en sajt där? Mejla nya webbredaktören Joel Westerholm på joel.westerholm@idg.se!)

8. Enligt Joacim har jag frågat honom via mejl varför han “hatar IDG”. Där är Jocke tråkigt nog än en gång ute och vrider på sanningen. Eftersom herr Melin förespråkar transparens (vilket kan tyckas ironiskt eftersom han själv inte tillåter sina läsare att kommentera på Macpro.se) kommer här hela vår mejlväxling i sin osminkade version.

9. Slutligen har vi då Joacims övergripande tes om att MacWorld är “Sveriges svar på AOL”. En “total marknadsdominant som inte behöver bry sig om vare sig kvalitet eller utveckling eftersom man är det enda alternativet”. Dessutom “idiotförklarar vi våra läsare”. Alltså dig. Ursäkta mig Joacim, men jag är helt övertygad om att ytterst få av de 8 000 prenumeranter och 5 000 lösnummersköpare som spenderar sina surt förvärvade pengar på MacWorld varje månad, skulle göra det TROTS att de tycker att tidningen är så usel som du säger. Vem är det egentligen som idiotförklarar de som läser MacWorld?

Men nu får det vara slut på ankdammsdiskussionen. Kontentan är att vi på MacWorld gjort misstag som inte refererat till källor i några artiklar, haft artiklar som inte hållit måttet och dessutom praktiserat en för skarp moderering. Detta ber jag som ansvarig om ursäkt för.

Andreas Leijon
Chefredaktör MacWorld & MacWorld.se

Vafan har hänt med mjölken? Vågar man verkligen dricka ur denna svartkonst-tetran?

Svart mjölkförpackning… det är ju så dumt att man bara vill släcka alla lampor! Skärpning Arla!

Jag gick förbi Bengans skivaffär på Drottninggatan i Stockholm häromveckan. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka skyltningen, men är det inte ett inlägg i fildelningsdebatten?

De flesta personer som uppnår ofattbara framgångar och rikedomar gör en av två saker.

1) Strävar efter ännu mer.
2) Lägger av och lever gott resten av livet.

Men inte Bill Gates. Denne man imponerar mer på mig för varje år som går. Denna typ av engagemang för mänskligheten går inte att fejka, skatteavdrag eller inte. Jag rekommenderar alla att investera 20 minuter av ert liv på denna presentation. Go Bill!

Går bort till AD:ns fina iMac, och får en smärre chock över hans brutala tilltag. Vi får ha ett utvecklingssamtal på måndag, käre Calle…

Jimmys väska blev försenad 48 timmar i San Francisco. Min väska kom inte fram samtidigt som vi i Las Vegas. Vi gick på casino, jag satsade allt på rött, det blev svart.

Vi skulle åka hem idag. Det blev lite snöoväder i Chicago och vi fick cirkulera två timmar i luften för att vi inte kunde landa. Bränslet tog slut.

Vi fick åka till Rockford, Illinois och tanka. Det var fullt i luftrummet så vi fick vänta en timme i planet. Kom fram till Chicago 3 timmar försent, flyget till Sverige hade redan åkt. Såklart.

Nästa lediga plats till Sverige är på måndag kväll. Men imorgon ser det ut som att vi kan åka med ett flyg till Manchester och åka vidare därifrån till Stockholm.

Men det är imorgon kväll det. Just nu är klockan 23.34, lördag kväll. Vi bor på ett hotell strax utanför Chicago O´Hare där ett ryskt bröllop pågår. Dunka-dunka i väggarna, discokulan snurrar på dansgolvet, som för övrigt delar utrymme med restaurangen där vi fick äta middag efter att ha varit utan mat sedan frukost.

Om vi ska försöka se lite positivt på det här så finns det ju en del sevärdheter här i Chicago. Sears Tower lär vara något?
Chiefen, räkna inte med närvaro på måndag morgon, för då är vi någonstans i luften på väg till Manchester. Hoppas vi.

Det är dan före dopparedan och över hela landet sitter familjer och myser med sina närmaste. Utom i min just min familj.

Där har alla, och jag menar alla, en iPhone. Och det har fått som konsekvens att alla sitter och tar bilder på varandra och lägger upp på Facebook. En synnerligen skadad version av det fenomen som kallas sociala medier. Vart tog alla långa samtal öga mot öga vägen? De där timmarna då hela familjer samlas för att berätta för de övriga vad som känts viktigast under året?

Jag vet precis. De försvann sekunden iPhonen kom in genom dörren. Nu kommer våra liv aldrig att bli desamma igen.

I kväll är det ju ett Special Event där (förhoppningsvis) Steve Jobs presenterar lite sköna prylar och Mac-nyheter. Naturligtvis kör vi live-rapportering på MacWorld.se. Men jag kan tyvärr meddela att det är ingen som helst idé att bry sig. Kolla in vad jag hittade på nätet!

Jag brukar se mig själv som en man med god teknikkarma. De prylar som har spelat en roll i mitt liv (och det är ett par stycken…) har med några få undantag fungerat perfekt. Inte minst min stora kärlek, en 17-tums Powerbook G4 som agerade sidekick i vått och torrt under nära tre år. När jag sålde ögonstenen formade det nostalgiska vemodet en högst påtaglig klump i halsen. Det var slut, men dags att gå vidare.

Hon ersattes av en första revisionens Macbook Pro. Och vår relation har aldrig varit densamma. Detta började med hettan. Att vara het brukar ofta vara något positivt. Inte i detta fall. Såvida man inte ser att riskera framtida faderskap bara för att man har datorn i knäet som något positivt.

Hettan gick snart över till ett svullet batteri. Och då pratar vi den här kalibern. Batteriet byttes ut på garantin och allt var frid och fröjd några månader. Lagom till att garantitiden hade gått ut pajar även utbytesbatteriet. Inte på samma sätt, utan genom att bli helt odugligt och stänga av sig efter någon minut utan strömförsörjning.

Så långt, så illa.

Parallellt med detta har jag noterat ett generellt förfall i datorns fräschör. Svarta fläckar (som inte går att få bort) på frekvent använda tangenter skulle jag rent teoretiskt kunna leva med, men när metallfärgen börjar flagna (som fotot ovan tydligt visar) är det något som inte riktigt stämmer.

Nu är det lätt att tillskriva mig ansvaret för denna materiella dekadens, men min flickvän tillika sambo visar inga tecken på att min personliga hygien på något sätt skulle ha chanserat. Min jakt på en bättre Mac fortsätter och jag kan inte låta bli att fälla en virtuell tår över svunna tider då Macar var snygga och fräscha.

Har du också en skabbig Mac? Kommentera och berätta!

Är det inte lite märkligt att så fort ett företag växer sig någorlunda stort, så uppfattas det direkt som ont, hotfullt och elakt? Microsoft är ett sådant företag. Från att ha varit en liten, cool underdog, där ett gäng finniga tonåringar pillade med hemlödda datorer – precis som Apple, för övrigt – har Microsoft vuxit sig till en av världens mäktigaste giganter.

En av orsakerna är förstås att man inte blir jättestor och mäktig utan att trampa på någons tår på vägen dit. I Microsofts fall är det säkert en rejäl mängd fötter som fått däckavtryck genom åren. Och jag försvarar inte några handlingar – Microsoft får dagligen utstå massor av kritik och en stor del av den är säkert befogad. Och jag håller med om att Steve Ballmers utspel stundtals är läskiga. Men jag vill ha balans.

Allt med Microsoft är inte av ondo, nämligen. Ta Officepaketet till exempel. Hur många menar inte att Open Office, Neo Office och alla andra mini-office är smartare, snabbare och allmänt bättre? Och visst är Keynote snyggare och på alla sätt roligare än Powerpoint. Men hade Apple kommit på idén själva? Eller Word – visst är den överlastad med knappar och menyer, men finns det någon bättre, mer kompetent ordbehandlare? Och är inte Microsofts tangentbord och möss riktigt bra?

För att inte tala om Bill Gates, filantropen som tillsammans med sin fru grundat Bill & Melinda Gates Foundation. Kritiker menar förstås att stiftelsen bara är ett spel för gallerierna, att enda tanken bakom är att bättra på Microsofts image. Det finns bara en hake: Stiftelsen har pumpat in snart 10 miljarder dollar i olika projekt världen över. Paret Gates har själva donerat över 5 miljarder dollar av sin privata förmögenhet, den största donationen någon levande människa någonsin gjort. Bill är på god väg att för sina egna pengar utrota malaria, en av världens värsta sjukdomar i dödsoffer räknat.

Så nästa gång du läser att Microsoft är antikrist i bolagsform, ställ dig en enkel fråga: Hur många liv har Apple räddat?